Victorafallen torsdag 22/4

Har tillbringat sista dagarna på resa. Tidigt onsdag morgon lämnade vi, två kollegor och jag, Gaborone för att köra de dryga 90 milen till Victoriafallen där vi skulle delta i en kongress. Färden gick genom Botswanas östra delar, från de torra ökenområden vi lever i upp mot frodigare trakter av vildmark. Norra Botswana är glest befolkat och utgörs av nationalparker till stor del. Nordöstra Botswana hyser världens största elefantpopulation (uppgifter mellan 60-120 000 anges) och vi såg många längs vägen, bland annat en flock nära Zimbabwegränsen på säkert hundra djur. Vi korsade gränsen i Botswanas nordöstra hörn och körde sedan sista biten genom ett biltomt land. Kontrasten mot Botswana är slående, folk lever på svältgränsen, majs är den föda folk har råd med i bästa fall. Mycket är nedgånget och ingen byggaktivitet ses som på andra sidan Zambezifloden där Zambia håller på att få upp ångan. Flera fina hotell finns, bland annat det som kongressen hölls på, men antalet turister är mycket få. Min chef Kent som bott i Zimbabwe i 16 år jämför med gamla goda tiden och blir beklämd. Igår åt jag middagen i stort sett ensam i en restaurang med plats för kanske 200. Det är inte många år sedan Zimbabwe var det rikare landet i jämförelse med Botswana.

Vanstyret under Mugabe märks även under presentationerna. Antalet behandlade fall av invagination hos barn har gått ner drastiskt sista åren. Inte för att färre drabbats, utan för att resurser att diagnosticera och behandla nu saknas. Barnen dör under diagnosen dysenteri utan att träffa en kirurg eller röntgas, och sedan räddas till livet. I Zimbabwes näst största stad Bulawayo, en miljonstad arbetar idag en kirurg på ena sjukhuset, på det andra arbetar ingen kirurg. Folk dör i blindtarmsinflammation och inklämda bråck. Kollegorna är beundransvärda. Kunnandet verkar vara gott, men de flesta verkar arbeta under helt orimliga villkor, lönen för en nybliven specialist ligger på runt 200 USD, 1400 sv kronor. Det räcker till ett och ett halvt bungyjumphopp från bron över Zambezifloden eller fjorton luncher på konferenshotellet. Tillgången på material och utrustning är dålig, stödfunktioner som narkosläkare, röntgenläkare och patologer obefintlig och en massiv braindrain av kollegor sker till andra länder.

Vi har bott i en stuga nere vid Zambezifloden, lite primitivt men mycket exotiskt i en nationalpark. Krokodiler har setts, och flodhästar hörts. Där jämte mycket apor, buffel och elefant. En underbar plats på jorden.

Här ser ni mig hoppa bungyjump

Härförleden lär en berusad bilförare i nordvästra Zimbabwe kört  på en elefanthanne med sin bil. Hannen blev gramse och stampade bilen platt, men turligt nog var föraren nykter nog att ta sin tillflykt till utrymmet under ratten, där skrotfirman hittade honom och kunde klippa ut honom levande och tillnyktrad. Så går det till en vanlig dag i Afrika!