Utan att sjukhusledningen vill erkänna det kommer urologin på Bokamososjukhuset att dö på tisdag. Då har jag min sista mottagningsdag och det innebär en slutpunkt för den specialiserade urologin härstädes. Sedan en månad görs inga större eller mer avancerade urologiska ingrepp här. Sedan ett par veckor skickas alla urologiska remisser tillbaks till remittenten. Den sista operationsdagen hade jag igår. En och en halv månads bokade mottagningar lämnas kvar. Först som sist måste det skedda betraktas som ett misslyckande.
Det är ett misslyckande att vi inte finns kvar. Många botswanier som tidigare inte fått urologisk vård fick det under ett år. Många som åkte regelbundet till Sydafrika fick hjälp hemmavid. Det är alltid smärtsamt att ta avsked av patienter även om man vet att de blir väl omhändertagna av kollegorna. Här ännu mer eftersom man vet deras svårigheter att hitta ett alternativ till det vi erbjudit.
Ett större misslyckande är att Bokamosomodellen härmed måste dödförklaras. En modell lik vår skandinaviska med anställda doktorer i stället för privatpraktiker. Teamarbete med olika personalgrupper. Specialiserade sjuksköterskor. En modell som underlättar rekrytering av specialister till en region med generell specialistbrist och ett land med total avsaknad av detsamma. Hur lätt blir det att övertyga vettigt folk att flytta till Botswana och öppna egen låda? Inte lätt alls skulle jag tro. Hade Bokamosomodellen överlevt hade man kunnat undvika den situation som sydafrikansk sjukvård befinner sig i och är på väg emot. Ett ekonomiskt sammanbrott av sjukförsäkringsbolagen till följd av en kostnadsexplosion och den offentliga sjukvårdens sotdöd under vanskötsel och ineffektivitet. Nu befästs ett system som vi vet är ett av världens dyraste och mest ineffektiva.
Allt ska väl kanske inte ses i svart. Vi har visat på ett behov av urologisk sjukvård. Trots att vi inte fått de remisser från statliga sjukhus som det planerats för och som skulle utgjort halva patientstocken, har jag varit långt mer än fullt sysselsatt. Vi har också visat att det går att driva denna verksamhet med lönsamhet, trots t ex en op-avdelning som blott förmådde ta fyra mindre operationer en vanlig dag. Förhoppningsvis innebär detta att man kommer att anstränga sig att hitta en ersättare.
Vi har samlat på oss en nästan komplett utrustning på op och mottagning, och utbildat det som skulle kunna bli stommen till en framtida urologisk enhet. Utrustningen lär finnas kvar, frågan är hur många av personalen som härdar ut tills en seriös ägare finns på plats.
Det är min fasta övertygelse att det finns en framtid för detta sjukhus. Jag hoppas bara att vägen dit blir så pass kort och uthärdlig att de människor jag haft förmånen att arbeta med finns kvar och ges en framtid. Det är de värda.

Så var det bestämt. Vi åker hem den 16:e februari. Beslutet var inte självklart men förvissningen att vi måste, har växt dag för dag i takt med att problemen på sjukhuset eskalerat. Någon kvalificerad urologisk kirurgi är inte längre möjlig att bedriva under rådande omständigheter och därmed har jag mycket lite att bidra med till detta land och dess folk. En kort avvecklingstid återstår, samt att sammanfatta det dryga år som gott.
Det första som bör sammanfattas är den senaste resan. Resan som kanske blev vår sista här nere gjordes med systern och hennes familj. Tisdag middag lämnade vi Gaborone, korsade gränsen och tog in på Buffalo Ridge Safari Lodge i Madikwe Game Reserve. Lodgen drivs som ett community project för byn Lekgopung, vilket innebär att logen ägs av byn och att de som där arbetar kommer därifrån. Ett spektakulärt ställe med mycket trevlig personal som tog väl hand om både vuxna och barn.
Målet var förstås att få se the Big Five, men även denna gång gäckade leoparden oss. Madikwes 40 leoparder är mer skygga än t ex Krugerparkens beroende på att många av dem jagats fram till Madikweparkens tillkomst för femton år sedan. Däremot fick vi se den afrikanska vildhunden jaga blue wildebeest (eller gnu som vi säger hemma). Den afrikanska vildhunden är en raritet och dess jakt är mycket brutal. Tyvärr kom zebrorna till gnuernas undsättning och någon ”kill” fick vi därmed inte se. Vem sa att moderna safariturister med kamera i hand är mer civiliserade än gamla tiders troféjägare?
Efter två dygn på safari åkte vi söderut. Övernattning i diamantstaden Kimberley hos trevliga Hadida, genom the great Karoo som är en ändlös och obefolkad halvöken nådde vi Mossel Bay vid sydkusten. Tre dagar med bad i Indiska Oceanen i den pga lågsäsong öde byn Vleesbai.
Vidare till Kapstaden via den mycket trevliga lilla staden Swellendam. Under trehundraåriga ekar intogs middag på Mattsens steakhouse.
Vi bodde i en av Kapstadens förorter, Fish Hoek. Belägen ut mot Godahoppsudden vid False Bay. Veckan bjöd blåsigt väder med höga vågor. Badförbud rådde då man inte kunde bedöma förekomsten av vithaj, men vi smygbadade. Man kan ju inte åka från en stad som denna utan att ha badat där, och på atlantsidan var blåsten ännu värre och dessutom svinkallt i vattnet.
Kapstaden är en plats vi gärna återvänder till. En stad med det som kallas atmosfär. Vacker natur och en intressant historia. Besök hanns med på Godahoppsudden, Taffelberget, Two Oceansakvariet, grannbyn Kalk Bay (missa inte fiskrestaurangen i hamnen), grannstaden Stellenbosch samt vingårdarna Spier och Delheim. Största överraskningen var den utomordentligt pittoreska universitetsstaden Stellenbosch. Levande stadskärna, vackra och intressanta kyrkor. Frun gick i spinn över dess butiker.
Färden hem gick över Beaufort West och Kimberley även den. 150 mil på två dagar utan mycket klagomål från baksätet. Bra gjort, barn.

Nyss hemkommen från en tripp till Kapstaden och Västra Kapprovinsen med min och systerns familjer väntade ett annat sjukhus än det jag lämnade 12 dagar tidigare. Den 12:e januari godkände Botswanas högsta domstol en ansökan om managed sequestration för Bokamoso private hospital. Jag är inte helt klar över vad det innebär, men det innebär ett slags skydd för sjukhuset mot att begäras i konkurs, samtidigt som man är satt under en extern förvaltare, i detta fall en advokat från ett konsultföretag.
Ca en tredjedel av alla anställda avskedades med omedelbar verkan i fredags. Alla kontrakt har upphört att gälla och för närvarande har ingen någon formell anställning. Alla förmåner är indragna i de nya kontrakt som delats ut. Uppsägningstiden blir en vecka. Vid ett möte idag fick vi veta att man nu har som enda målsättning att få en försäljning till stånd så fort som möjligt. Intressenter lär finnas.
Vår kirurgklinik består nu av en enda allmänkirurg, en ortoped, en ögonläkare och jag själv. Rimligtvis innebär det att jourverksamheten därmed är nerlagd. För egen del drar jag slutsatsen att all stor och mellanstor kirurgi måste upphöra. Komplikationer till kirurgi kan inträffa senare än en vecka efter operationen, och urologer som kan hantera komplikationer växer inte på träd i denna del av världen. Och småoperationer finns det andra som kan göra i detta land. Till det behövs ingen importurolog från andra sidan jordklotet.

Crunchy numbers

The stats helper monkeys at WordPress.com mulled over how this blog did in 2010, and here’s a high level summary of its overall blog health:

The Blog-Health-o-Meter™ reads Wow.

The average container ship can carry about 4,500 containers. This blog was viewed about 14,000 times in 2010. If each view were a shipping container, your blog would have filled about 3 fully loaded ships.

 

In 2010, there were 37 new posts, growing the total archive of this blog to 40 posts. There were 41 pictures uploaded, taking up a total of 83mb. That’s about 3 pictures per month.

The busiest day of the year was February 14th with 230 views. The most popular post that day was Emigranter.

Where did they come from?

The top referring sites in 2010 were facebook.com, mail.live.com, google.se, en.wordpress.com, and blogger.com.

Some visitors came searching, mostly for petter kollberg, söder om skåne, petter kollberg blogg, söder om skåne kollberg, and blogg söder om skåne.

Attractions in 2010

These are the posts and pages that got the most views in 2010.

1

Emigranter December 2009
1 comment

2

Om December 2009
5 comments

3

Resan January 2010
13 comments

4

Bokamoso private hospital January 2010
4 comments

5

Vårt lilla hus January 2010
3 comments

Sedan en vecka är vi alla tillbaka i Sverige och den svenska vintern. Ljuvligt med semester och ljuvligt som kontrast till den Botswanska högsommaren. Tre veckor att njuta av innan vi åker tillbaks på nyårsdagen.
Vi kan som familj se tillbaks på ett mycket händelserikt 2010. Ett härligt år mättat med upplevelser och insikter. Visst, jobbigt emellanåt har det varit. Men också storartat och fantastiskt tillräckligt för att 2010 som helhet ska kunna sägas varit ett gott år för familjen Kollberg.
Barnens år har varit gott. Det är med stolthet och glädje de besöker sin svenska skola och konstaterar att de lärt sig saker i Botswana. Ett nytt språk, engelska. Stora framsteg i de flesta ämnen och ett nytt stort mått av personlig mognad och mod.
Skolan de gått på har varit otroligt bra. Varje barn ställs inför stora utmaningar. Utmaningen avpassas efter förutsättningarna man har och ett solitt stöd ges för att klara uppgiften.
Ett liv långt borta har svetsat samman familjen, precis som de svårigheter vi mött av olika slag. Vi hoppas att den förstärkta familjegemenskapen ska finnas kvar även när kommer hem för gott i april.
Vi reser ner för att avsluta vår tid på Bokamososjukhuset. En alltmer omöjlig arbetssituation för mig har gjort att vi inte kan planera att stanna kvar mer långsiktigt. Jag kommer att operera undan min väntelista, kanske hinner sjukhuset rekrytera en ersättare som kan introduceras och barnen får ytterligare en termin att befästa sin engelska. Vi kommer att hinna resa lite mer i regionen.
Vi reste hem för en vecka sedan med kluvna känslor. Hemresan och mötet med släkt och vänner var intensivt efterlängtad, men ändå grät ett av barnen avresedagens morgon vid tanken på att inte träffa sin lärare på flera veckor. Vi kan alla se fram emot att komma hem för gott, men vi vet att vi kommer att tvingas lämna mycket som tagit vårt hjärta i anspråk.

För två månader sedan, innan regnen kom, härjade gräsbränderna som värst. Längst borta i väst, vid gränsen mot Namibia kallades ett gäng fattiga unga män ut på kvällen för att hjälpa till att släcka en större brand. Det bar sig inte bättre än att deras bil körde fast i sanden och man blev kringrända av elden. Räddningsmanskap kom till undsättning och man lyckades skicka fyra av dem levande till huvudstaden Gaborone, alla med 80-100% brännskador. Vårt sjukhus fick ta hand om dem eftersom vi hade lediga platser på intensivvårdsavdelningen, på remiss från den statliga sjukvården. Tre av dem dog inom en vecka, men en överlevde de första kritiska veckorna och bättrades sakta. Tagen ur respirator, omläggningar med allt längre intervall och klar i knoppen.
Härförleden kom beskedet, hälsoministeriet betalar inte längre och patienten måste överföras från vår brännskadeenhet på IVA till det statliga sjukhuset. Gossen fick ångestattacker, blodtrycket rusade och han vädjade om att slippa flyttas. Flytten skedde efter arrangemang och överrapporteringar. Mindre än 24 timmar senare efter flytten var han död. Enligt säkra källor hade tolv timmar efter ankomst ingen doktor kommit och sett till honom.
Vad ska man säga? Jag kan acceptera att man lägger svårt skadade fall åt sidan i en situation där vårdresurserna inte räcker till, för att lägga dem på fall med bättre prognos. Det hade sannolikt hänt om dessa gossar stannat på det statliga sjukhuset. Men att remittera för vård och sedan avbryta den av kostnadsskäl? Botswana lägger 3,8 av sin BNP på sjukvård. Man lägger dryg 4 på sitt försvar.
Vad ska man säga? Jag citerar Olof Palme, tyst så att bara Gud hör.

Sydafrikas 270 urologer är samlade till kongress i Durban. Och likt Klas Klättermus hade jag svårt att hålla mig borta även om jag inte betalt medlemsavgiften. Skulle vi ordna urologkongress i Botswana hade vi fått plats på mitt kontor, fyra man som vi är. Jag har varken spelat eller sjungit, men väl hållit en kort presentation som godtogs även den.
Ett trevligt möte med flera mycket bra presentationer, man är duktig på mycket som t ex trauma och fistelkirurgi. Gårdagen innehöll ett föredrag om sjukvårdsekonomi som var mycket upplysande. Sjukvården befinner sig i ekonomisk kris och stora förändringar är att vänta. Ungefär 15 % av alla sydafrikaner har en sjukförsäkring och dessa konsumerar drygt 50 % av de pengar som läggs på sjukvård i landet. Kostnaderna för denna lilla grupp försäkrade ökar explosionsartat och försäkringsföretagen dräneras snabbt på pengar. Resten av befolkningen – 85 % delar på den resterande knappa hälften, vård som ges huvudsakligen på statliga sjukhus. Den statliga sjukvården är mycket ineffektiv och försämringar sker varje år. T ex har Norra Kapprovinsen som upptar en tredjedel av landets väldiga yta och har drygt en miljon invånare, inte en enda statligt anställd urolog. WHO har placerat Sydafrika på plats 175 av 190 på listan över länderna som får ut mest vård för pengarna. Nästan lägst effektivitet i hela världen.
ANC har gjort tydligt att man inte kommer att möta väljarna i nästa val utan en sjösatt plan för att förbättra för de 85 procenten. Eftersom 80 % av Sydafrikas urologer är privatpraktiker fruktar många vad som ska hända, ska man bli tvingade in i ett statligt system med lägre löner och mindre frihet?
Kännetecknande för delegaterna här är uppriktigheten och förmågan att utan omsvep tala om problem och saker som inte fungerar. Sydafrikanska urologer har allt skäl att stoppa huvudet i sanden och hålla fast vid det gamla så länge det går. Alla förändringar kommer till del och primärt att drabba professionen. Men inte en enda talade emot analysen igår, man blickar framåt och försöker rusta sig för den framtid som kommer.
Uppriktighet präglade också flera av presentationerna. På hur många möten skulle ett universitetssjukhus redovisa ett material där 39 % av alla kvinnor med förlossningsrelaterade vesikovaginala fistlar blir kontinenta och aktivt frågar efter synpunkter hur man ska kunna förbättra detta? Har inte hunnit kolla, men detta måste vara de sämsta siffrorna som publicerats någonsin. Jag har heller aldrig hört en mötesdeltagare ställa sig upp bland 250 kollegor och säga att han strippat två uretärer vi uretäroskopi nyligen och dra igång en diskussion hur detta kan handläggas när det händer. En attityd till komplikationer, vi alla som håller på med denna farliga verksamhet borde ha.
Och så är ju Durban en väldigt trevlig stad att vara i. Lunch med seafood på stranden igår. Joggingtur med dopp i de väldiga vågorna idag. Kanske ett besök på uShaka-akvariet med vithaj i glasskålarna i morgon?

Tuberkulos är en folksjukdom i Botswana. Med drygt 500 nya fall per 100 000 invånare årligen kvalar man man in på en fjärdeplats på listan över de mest tuberkulosdrabbade länderna. Mycket hänger ihop med HIV-epidemin där man ju försvarar en global andraplats. Av alla nydiagnosticerade Tb-fall har 60-80% HIV. HIV försämrar immuniteten och en HIV-drabbad löper en mycket stor årlig risk (ca 10%) att utveckla aktiv Tb.
Jag har just gått den obligatoriska Tb-kursen på tre dagar som hälsoministeriet ordnar för läkare och sjuksköterskor. Botswana har ett mycket ambitiöst Tb-program där målet är att årligen diagnosticera 70% av alla nya fall och bota 85. Och Tb är ingen lätt sjukdom att diagnosticera. De metoder vi har är stenåldersmässiga och innebär att vi tittar i mikroskop på upphostningar som i bästa fall hittar 60 % av de i verkligheten sjuka. Botswana når inte upp till målen, men det gör å andra sidan inte så många andra länder heller. Jämfört med Sydafrika tex har man mycket mindre problem med resistensutveckling bland tuberkelbacillerna, som brukar vara ett tecken på halvmesyrer i Tb-politiken.
Tb skördar många liv globalt, runt 1,7 millioner. 2 miljarder har en latent Tb och 10 miljoner utvecklar årligen aktiv Tb. Länder som Botswana har bra program med tillräckliga resurser för att göra bästa möjliga av situationen, dvs bota och förhindra nya smittade. Man klarar själv mycket bättre än organisationer utifrån att övervinna de fördomar och den okunskap som bidra till sjukdomens fortsatta bestånd.
Det vi i väst gör klokast i att satsa på är att stödja forskning kring sjukdomen. Enkla, billiga och pålitliga metoder att diagnosticera nya fall är starkt av behovet liksom nya antibiotika. Det första medlet att behandla sjukdomen med kom 1944, streptomycinet och det senaste 1963, rifampicinet. 47 år sedan det senaste antibiotikatillskottet alltså. Hur många nya preparat mot högt blodtryck eller högt kolesterol har kommit under den tiden?
Vi har problem i väst att läkemedelsbolagen inte vill forska fram mediciner som inte ska tas varje dag under patientens återstående livstid. Sett globalt är detta ett jätteproblem. Hur kan vi använda vår kunskap och våra resurser till att lösa de verkligt stora hälsoproblemen? Just nu verkar Bill Gates som satsar stort på forskning kring de fattigas sjukdomar ha fattat mer än de flesta välvilliga västeuropeiska regeringar.
Bistånd är i många fall mycket viktigt, men det löser sällan stora problem på sikt. En gemensam USA/EU-satsning på slopade handelshinder för livsmedel och rejäla forskningsanslag för Tb, HIV och malariaforskning hade kunnat förändra många afrikanska familjers dagliga liv.

Rättelse: Vi såg ju en stor flock noshörningar som slog en lov in på campingområdet. Efter en taktisk reträtt från vår sida vände flocken ut i bushen igen och folk kunde återvända till tält och grillpartyn.

Sådär ja, nya däcket på. Verktygslådan i onkologkollegans bil väl i ordning, tack och lov. Har jag någonsin sagt något förklenande om invärtesmedicinare eller Citroenägare (han har en cittra i Sverige) vare härmed avbön gjord.

 

Städpatrullen i form av en struts avsynar området utanför vårt tält kl 05.15. Ett antal korvar på grillen konfiskerades.

Sitter i vår numera ganska vildvuxna trädgård, ingen kommer längre och håller efter den. Ett sätt för sjukhuset att spara pengar, måste man misstänka. Jag tror hibiskusbuskarna har blommat konstant sen vi kom hit för ett knappt år sedan, fantastiskt.
Det är en underbar kväll. Värmeböljan som lägrat sig över södra Afrika de sista tre veckorna har gått över och det första regnet kom i veckan, till allas glädje. Luften är hög och klar, och temperaturen ligger pålitligt under 30 även vid middagstid. Det känns faktiskt exakt som svensk försommar. Fräscht, lagom varmt och en blommande prakt i alla trädgårdar.
Denna helgs fräschhet kontrasterar mot förra helgen. Vi var iväg hela familjen på camping med Wild Life Club på skolan. Temperaturer dagtid på 40 grader och nattetid kunde den falla under 25 fram på småtimmarna.
Barnen hade en fantastisk helg, utom Nelly möjligen som led lite av värmen. Lek och bus med kompisarna från tidig morgon till sen kväll.
Vi lämnade Gaborone vid middagstid i lånad jeep och styrde mot Marakele Game Reserve , ett stenkast in i Sydafrika i nordostlig riktning (nåja, knappt tjugo mil. Nästgårds, som man säger i the rural areas of South Africa). Efter många mil på grusvägar och en punktering var vi framme i skymningen och kunde slå upp vårt tält. Game drives morgon och kväll utan att se särskilt mycket exotiska djur. Vi har börjat bli blasé verkar det som, det är bara de stora kattdjuren och rariteter som afrikansk vildhund och annat som höjer stämningen i bilen numera.
Däremot var landskapet fantastiskt. Waterberg mountains är en bergskedja med toppar på knappt 2000 m höjd. Parken hyser the big five (elefant, noshörning, lejon, leopard och buffel), men ingen av dessa sågs. Här finns också södra Afrikas största koloni av Cape vultures, en särskild sorts gam, men inte heller dessa fick vi se. Djuren var väl klokare än oss och vegeterade nånstans i en buske i den rådande värmen.
Lördagen tillbringades i ett töcken av sänkt medvetandegrad till följd av värmen, för oss nordbor. På kvällen drog ett åskväder förbi. Åsknedslagen antände skogen och en betydande brand blev följden. Himlen lyste röd och ett slag talades det om evakuering av campingen, men det behövde aldrig göras.
Efter ett drygt dygn i detta kvava och svavelosande inferno kände vi oss verkligt motiverade att styra kosan hemåt på söndagsförmiddagen. Den sydafrikanska landbygden är mycket fascinerande. Mil efter mil med karga betesmarker, avbrutna av bevattnade nejder med prunkande grödor. Kan meddelas för de lantbruksintresserade att första kornet nu står moget. Inte illa med tanke på att sista frosten var i början av augusti. Tröskor sågs ute på gårdstunen på väg att iordningställas för bruk.
Jag tror, jag tror på sommaren…