Madikwe 5/5

100 m bort vid vattenhålet släcker just nu ett femtontal wildebeest (gnuer kallas så i södra Afrika)sin törst. De kommer fram i middagshettan i grupper, dricker och drar sig tillbaks in i buskagen efter några minuter. Jag sitter på uteplatsen och skriver medan Anna försöker somna Nelly på gräsmattan mellan mig och gnuerna.

Vi befinner oss i Madikwe game reserve, en viltpark andra sidan Sydafrikagränsen. Vi har några dagars semester som vi  inleder med två dygn på en lodge, The Bush House. Total avkoppling med all inclusive, två game drives per dag, en på morgonen och en på kvällen. Vi kom tillbaks från morgonens gamedrive för ett par timmar sedan. Den stora behållningen av den var ett par gamla lejonhannar vi kom riktigt nära, bara några meter. Värdiga kissemissar som lojt latar sig i morgonsolen. Vikt ca 240 kg.

Madikwe skapades 1991 genom att ett antal rancher köptes upp och inhägnades. Avkastningen av jordbruket var dålig och man sökte efter ett sätt att utveckla denna fattiga landsända. Reservatet fylldes med ca 10000 djur för att återskapa den fauna som fanns på platsen 150 år tidigare. Koncessioner såldes till ett antal olika lodger där man kan hyra in sig för en helg eller några dagar. Affärsidén är malariafri safari, som ju lockar ffa barnfamiljer, i en mindre exploaterad miljö än tex Krugerparken.

Områdets historia är mycket intressant, här har folkguppen tswana dominerat sedan 2000 år då bantufolken vandrade ner hit och etablerade jordbruket, till Khoi-sanfolkens förundran. Khoi-san är ju trakternas ursprungsbefolkning (om man nu egentligen kan tala om något sådant, när var ”ursprunget”?) Missionärslegendaren David Livingstone grundade en missionsstation här på 1840-talet, en minnessten finns kvar.  Boerna verkar ha kommit hit sent. Vår lodge var en farm fram till på 1980-talet. Den grundlades på 1910-talet av familjen Du Toit som bedrev kreatursuppfödning och citrusodling. Tredje generationen du Toit utvecklade näringen och lyckades till skillnad från de flesta grannar tjäna pengar på sitt värv och utökade ägorna. Man anar att förstatligandet på 1980-talet kom som ett hårt avbräck för en släkt som lyckats bygga upp en tillvaro i vildmarken.

Sprungen ur svensk bondeklass har jag alltid ansett mark som en säker investering i oroliga tider. Så ser man inte på det i Afrika.  Individuellt ägande är en nyhet de senaste 100 åren. Mark har tagits, erövrats, förstatligats och utskänkts mestadels. Mark har ofta ägts gemensamt, t ex av stammen. Afrikas framgångsrika farmare (boer här) har aldrig suttit säkert på sin gård och heller aldrig varit särskilt känslomässigt bunden till sin trakt. Boerexpansionen ”The great trek” på 1840-talet är ett uttryck för attityden att hellre fly än illa fäkta. I svåra tider var man inte mer bunden vid sin gård eller trakt än att man hellre flyttade än uthärdade. Samma med de för några år sedan avhysta vita farmarna i Zimbabwe, idag framgångsrika farmare ånyo i Zambia, Sydafrika och Kongo Brazzaville. Ivägtvingade fann man snart nya möjligheter. Med detta inte sagt att många människor inte lidit. Bara att man är mycket duktig på att resa sig efter livstragedier. Hur många svenska lantbrukare som brutalt drivits bort från sina gårdar hade fem år senare varit igång igen i ett annat land?  Troligen något färre än de 90% Zimbabwiska bönderna.

Efter pressläggning kom elefanterna fram istället…