Till ett av de mer aparta inslagen i det kyrkliga ekosystemet i södra Afrika hör Zion Christ Church. Kvinnor i hucklen med brosch på rockslaget syns överallt. Kyrkan tillhör de snabbast växande och vid de gemensamma stormötena samlas miljoner deltagare. Ledningen sitter i Polokwane i Sydafrika, där man också har flest medlemmar. Man har ingen kontakt alls med några andra kyrkor, och man är mycket stolt över att inte ha sitt ursprung i någon västerländsk mission. (Inte helt sant fö enligt kyrkohistorikerna.)
Man samlas till gudstjänst på lördagskvällarna och håller igång med dans, körsång och predikan tills man kroknar på morgonkvisten. Mötena hålls i regel utomhus i det fria.
ZCC är uppdelat i två grenar, de med duvan på rockslaget och dem med stjärnan. Efter grundarens död uppstod en tvist och kyrkan delades, varje del ledd av varsin son till ledaren.
Rörelsen är generellt illa sedd av de flesta. De traditionella kyrkorna reagerar på de för kristen tro bisarra inslagen av förbud och renlighetsföreskrifter av olika slag som saknar grund i bibel och kristen tradition. Politiska aktivister på vänsterkanten förföljde rörelsen under apartheidtiden eftersom man inte ställde upp på det kommunistiska ANC:s aktioner. (Idag hyser de flesta medlemmar av ZCC stor respekt för Nelson Mandela eftersom man delar hans antivåldslinje). Sekulärt västerländska afrikaner ser ner på dessa fattiga obildade fanatiker, men anställer dem gärna som hembiträden eftersom de i regel är mycket skötsamma och pålitliga.
Rörelsen är en rörelse på samhällets bottenskikt. Det är de fattigaste som ansluter sig. Kvinnor i högre grad än män, ofta ensamstående med barn.
Exakt hur konstiga är man egentligen? Jag frågade våran maid, som tillhör ZCC – stjärnan, vad Jesus betydde för henne.
-Tja, han är min frälsare och så hjälper han mig ofta att klara mig när jag har det svårt. Jag är mycket rädd för ormar, och häromdagen väckte han mig kl tre på morgonen. Det fanns en orm i huset och jag kunde slå ihjäl den utan att någon blev biten.
Kristendom enligt standardformulär 1 A, såvitt jag kan se.
Söder om Skåne 
Vad det gäller religionens inflytande i Afrika är jag extremt bekymrad. Har sett hur de lokala kulturererna förstörts o att till o med kyrkliga företrädare erkänt att dom sått bakom innebördskrig o massakrer. Man kan inte stå med bibeln i ena handen och med döda människor i andra o vara stolt över sina gärningar
mvh per
By: per öberg on 09 juni 2010
at 19:30
Finns värre, påtagligare och avgörande orsaker och variabler till de stora massakrerna, inbördeskrigen och kulturförstörelsen i Afrika än religionen, exempelvis fattigdom, dåliga ledare, sjukdomar, bristande tillväxt och för litet hopp om en god framtid.
Vilket absolut inte ska ursäkta religionens och kristendomens missbruk, historiskt och fortfarande. Religionen ger legitimitet och makt, vilket är ett gigantiskt ansvar. Aldrig nån ursäkt för att göra något annat än sitt yttersta att skydda människor från exempelvis mord.
I slutänden dock, är det bättre att gå hem, sluta bry sig och gråta över sina forna synder där man hoppas att andra vill vara en god kraft i ett samhälle som behöver hjälp och där få andra försöker? Eller försöka fortsätta kämpa på, lite visare och medveten än förut? Röstar för det senare.
By: Pontus on 11 juni 2010
at 19:15
Beklagar om jag vållat oro med mitt inlägg. I fallet med ZCC är det helt säkert onödiga bekymmer. Samma med de pentekostala kyrkor som är den andra delen av den växande kristenheten här. Rörelserna är garanterat fredliga med ett pacifistiskt budskap på agendan. Man värvar medlemmar i storstadens ”slum”, bland det folk som redan ryckts upp från sin hembygd på landsorten. Någon kulturförstörelse rör det sig knappast om, mera kulturbyggande. Människor hittar in i nya vanor, gemenskaper och mönster som även ur samhällsperspektiv måste anses goda.
Jag tror att det är lätt för en västerlänning att ta miste på de afrikanska massmördarna och gerillorna. Att motivera och marknadsföra massmord och gerillakrig är en grannlaga uppgift, och inte ens en massmördare vill ju verka oschysst.
På en kontinent där en gudstro är helt självklar för alla (att vara ateist här är ungefär lika gångbart som att bekänna sig till Maranata i Sverige) är det naturligt att en gerilla förser sig med kristna attribut som i norra Uganda och det är lätt att förstå att man inför ett förestående folkmord ser till att jaga fatt på en eller annan präst eller pastor att sätta i främsta ledet för att inte verka apart. Här genomskådas det, men icke i landet med de religiösa oskulderna.
By: pkollberg on 14 juni 2010
at 5:29
Hej Petter!
Tack för trevliga raporter ”from down under”. Jag gillar alltid när man ”ser männinskan” och inte strukturen eller organismen. I detta senaste ditt inlägg ger du ett mycket trevligt exempel på detta. Hur vanligt är det inte med fördomsfulla åsikter om företeelser som ses från utsidan. Ett personligt vitnesbörd som helt tar udden av av detta vinner min fulla respekt. Hälsa gärna till er maid från en kristen broder som gärna skulle fylla i standardformulär 1 A men kommer att vägra (huckle och brosch).
By: Martin Bengtsson on 09 juni 2010
at 19:50
Vad jag kan se så hjälper Gud varje männsika som behöver det! Har man tro som ditt hembiträde och litar på Gud i sin överlevnad, så är det ju helt självklart! Ibland önskar man att man levde så!
By: Åsa on 17 juni 2010
at 19:32