Fotboll

Jag är ingen stor fotbollsälskare, det vet alla som känner mig. Lagom till EM och VM tänds ett litet intresse, men jag är alltid hopplöst okunnig om vilka lag och spelare som gjort bra ifrån sig under mellanperioderna t ex. Men när kollegorna erbjöd mig att följa med på två matcher förra veckan slog jag ändå till. “Once in a lifetime” gäller ju rent krasst för en fotbollsvän svag i anden. Jag kommer förmodligen inte att ta mig till fler VM-matcher under livstiden om jag inte ånyo snubblar över dem. USA-Algeriet i Pretoria och Japan-Danmark i Rustenburg, onsdag och torsdag förra veckan. Fantastiska upplevelser, inte minst att sitta mitt i USA-klacken när USA gör mål i 91:a minuten och kvalificerar sig för slutspel. Tyvärr lite dystrare att vara danskvän dagen efter, dock. Alla klagar på vuvuzelorna. Och visst gör det rent fysiskt ont när ena öronproppen trillar ur och rullar iväg ner för läktaren mitt i andra halvlek. Men vad väntar man sig? Längtar man efter en stunds avkoppling med lugna, samlade medmänniskor går man väl inte på fotboll? Är det fest så är det. Och på något sätt ska det väl märkas att man inte har en kommunal musikskola i Sydafrika.