Rekviem över fattig ung man

För två månader sedan, innan regnen kom, härjade gräsbränderna som värst. Längst borta i väst, vid gränsen mot Namibia kallades ett gäng fattiga unga män ut på kvällen för att hjälpa till att släcka en större brand. Det bar sig inte bättre än att deras bil körde fast i sanden och man blev kringrända av elden. Räddningsmanskap kom till undsättning och man lyckades skicka fyra av dem levande till huvudstaden Gaborone, alla med 80-100% brännskador. Vårt sjukhus fick ta hand om dem eftersom vi hade lediga platser på intensivvårdsavdelningen, på remiss från den statliga sjukvården. Tre av dem dog inom en vecka, men en överlevde de första kritiska veckorna och bättrades sakta. Tagen ur respirator, omläggningar med allt längre intervall och klar i knoppen.
Härförleden kom beskedet, hälsoministeriet betalar inte längre och patienten måste överföras från vår brännskadeenhet på IVA till det statliga sjukhuset. Gossen fick ångestattacker, blodtrycket rusade och han vädjade om att slippa flyttas. Flytten skedde efter arrangemang och överrapporteringar. Mindre än 24 timmar senare efter flytten var han död. Enligt säkra källor hade tolv timmar efter ankomst ingen doktor kommit och sett till honom.
Vad ska man säga? Jag kan acceptera att man lägger svårt skadade fall åt sidan i en situation där vårdresurserna inte räcker till, för att lägga dem på fall med bättre prognos. Det hade sannolikt hänt om dessa gossar stannat på det statliga sjukhuset. Men att remittera för vård och sedan avbryta den av kostnadsskäl? Botswana lägger 3,8 av sin BNP på sjukvård. Man lägger dryg 4 på sitt försvar.
Vad ska man säga? Jag citerar Olof Palme, tyst så att bara Gud hör.